Aktuellt

På nyårsdagen 2017 avled Bo Johansson, Vilhelmina, en av de tåligaste motståndsmännen mot det norrländska inlandets kräftgång och utarmning, och en av Sune Jonssons tidigaste anförvanter i kampen för det syftet.

De båda stötte tidigt på varann, när Jonsson började dokumentationen av småbruken och kronotorpen med Vilhelmina som bas på 1960-talet. Fotografen kom ständigt där förbi, fick logi och stöd och uppslag, ingen kände de lokala livsödena och smärtpunkterna bättre än Bo Johansson. Jag kan tänka mig att flera av Jonssons märkvärdiga personporträtt tillkommit på direkt tips från vännen Bo Johansson. Genom dennes hustru Katarina, som förestod Vilhelminas museum, hölls kontakten med nybyggarhistorien hela tiden aktuell och öppen.

Det främsta synliga exemplet på herrarnas samsyn och samförstånd är diktsamlingen ”Om sommarn, om hösten, bittida, sent” som Johansson publicerade år 1981 i Jan Bohmans formgivning. Här har Johanssons skarpskurna, dialektalt formade dikter sammanförts med Sune Jonssons hjärtskärande foton av övergivna myrodlingar från Rismyrliden, Baksjöliden och Djupdal tagna 1966 och 1980. Övergivna lador vittnar om en odlardröm.

Det var i höjd med inlandsbanans tillkomst som denna gick som en hetsig feber över trakten. I sjutton dikter av olika längd skildrar Johansson de ”arbetselaka” män som fick några säsonger av häftig skörd, och sen intet mer. ”Med de svikna löftena/ ständigt i minnet/ breder skammens björnmossa ständigt ut sig”, står det i samlingens sista dikt.

Inför att skriva denna text läste jag om Johanssons bok och fann den ännu bättre än jag mindes, ett sannskyldigt litet mästerverk om en gången epok. Och en tydlig överrensstämmelse finns mellan dikten ”Småbrukarsaga” från 1967 och slutorden i Jonssons ”Minnesbok över den svenske bonden” från 1971.

Odlingens män blev grundlurade. Utveckling visade sig förrädiskt vara avveckling. Därom var de båda männen fullkomligt ense, och de skrev så.

Hedersledamoten i Sällskapet Sune Jonssons vänner Beata Bergström gick bort i oktober månad, 95 år gammal. Beata Bergström ingick i gruppen 7 stockholmare, tillsammans med bland andra Sune Jonsson på 1950-talet.

Vid den tiden hade hon inlett sin karriär som frilansande teaterfotograf, ett yrke hon framgångsrikt kom att ägna sig åt i trettio år. Ofta citerad är dåvarande teaterdirektören Karl Ragnar Gierows mening, när Beata första gången kom upp på Dramaten och visade sina bilder från en repetition av Aiskylos Orestien i Olof Molander regi: ”Vi tar Beatans bilder”! Snart var hon teaterns främste fotograf, kanske inte minst beroende på hennes annorlunda bildsyn jämförd med företrädarnas mer traditionellt, statiska, poserande porträtt. Beata Bergström ville åt rörelsen, det sceniska uttrycket och allt detta undflyende liv som kan prägla teatern. Hon var själv rörlig i sitt arbetssätt och gavs också bättre tillfälle till en mer dynamisk, rörlig fotografi tack vare den vid den här tiden lanserade Kodak Tri-X-filmen, som var betydligt snabbare än sina föregångare och därmed tillät en fotografi i befintligt ljus som den Beata ägnade sig åt. Hon blev kort sagt stilbildande och åtskilliga av hennes smått ikoniska bilder från teatern återges i den mycket omfångsrika boken Foto Beata Bergström som utgavs på Signum förlag, 2013.

Efter att hon dragit sig tillbaka som teaterfotograf flyttade Beata Bergström till ett rött hus på landet i Järna. Hon arbetade i trädgården, skapade kollage och assemblage av allehanda material, också fotografier, och lärde sig bland annat trumma i nittioårsåldern. Och hon arbetade med sina böcker i de mest skilda ämnen hela sitt verksamma liv. På 95-årsdagens kalas i augusti, där många vänner samlats, ska hon ha presenterat sin senaste bok.

Beata Bergström var hedersledamot av Sällskapet Sune Jonssons vänner sedan dess tillkomst 2008.

Vid Sällskapets årsmöte på Västerbottens Museum söndagen 24 april tilldelades årets Sune Jonsson-stipendium fotografen Linda Maria Thompson för serien ”In place of memory”. Förutom äran erhöll hon också 10 000 kronor.

Juryns motivering:

”Sune Jonsson-stipendiet 2016 tilldelas den svensk-amerikanska fotografen Linda Thompson för hennes poetiska svit ”In place of memory”, fotograferad i byarna kring Ådalen i Ångermanland. Det är en serie om migration, som på ett personligt och politiskt plan utforskar sambandet mellan minne, identitet och plats. Längtan efter att höra hemma är högst aktuell idag då människor rör sig över jordklotet i frivillig eller påtvingad migration. Linda Thompson föddes i Mariefred, men växte upp i USA och har själv erfarenhet av upplevelsen att flytta mellan länder. Hennes morfar och mormor fanns i svenska Högsjö som Linda Thompson minns som en paradisisk plats. Idag en avfolkningsbygd som fått nya invånare i flyktingar från hela världen. När morföräldrarna tragiskt omkom i en flygolycka försvann också platsen för Linda Thompson och därtill möjligheten till identifikation med den. I likhet med Sune Jonssons metod i ”Byn med det blå huset” har hon återvänt för att försöka fånga sina egna minnen från barndomen, samtidigt som hon berättar om de som befolkar platsen idag. Med respektfulla fotografier som andas nostalgi och längtan lyckas hon uttrycka sitt eget sökande efter tillhörighet samtidigt som ett nutida Sverige i förändring görs synligt.”

Linda Maria Thompson är född 1978 och har en fil. kand i bildjournalistik från University of Montana och en mastersexamen i bildjournalistik från Mittuniversitetet i Sundsvall där hon nu är programansvarig.

Elin Berges fotografier från Västerbotten och Isaan provinsen i Thailand visas från 14 februari – 8 maj 2016.

Elin Berge har under närmare tio år fotograferat kärleksrelationer mellan thailändska kvinnor och svenska män. Hon nyanserar de stereotypa bilderna av kvinnorna, männen och platserna de kommer ifrån. Kungariket ger tillsammans med den tidigare utställningen Drottninglandet en bred bild av äktenskapsmigrationen mellan Thailand och Sverige, och hur den påverkar och förändrar de båda länderna för generationer framöver. Bilderna berättar om globaliseringens effekter, maktrelationer mellan klass och kön, mellan stad och landsbygd.

Kungarikets soundtrack är specialskrivet och framförs av Frida Hyvönen.

Tid: Söndag 24 april 2016 kl. 14.00. Plats: Bio Abelli, Västerbottens museum, Umeå.

Efter årsmötesförhandlingar tillkännages 2016 års mottagare av Sune Jonsson stipendium. Välkomna!

Konflikt och flykt – dokumentära praktiker kring mellanmänskliga villkor.

Välkommen till vernissage söndag den 24 maj kl 14.

European Eyes on Japan # 16. Fotografi av Nina Korhonen och Alexander Gronsky.

47 fotografiska avtryck. Utställningsbilder av Sune Jonsson

Årets stipendium går till fotografen Anders Alm och kulturjournalisten Marianne Söderberg.

Fotografen Anders Alm och kulturjournalisten Marianne Söderberg har vid Sällskapet Sune Jonssons vänners årsmöte på Västerbottens museum den 19 april 2015tilldelats Sune Jonsson-stipendietför framstående dokumentärfotografisk gärningi Sunes anda. Sällskapets ordförande Dan Brändström, tillkännagav stipendiet, som består av diplom samt prissumman 10 000 kronor.

Motiveringen lyder:

”Sällskapet Sune Jonssons vänner vill 2015 belöna ett projekt som tog sin början i januari 2009, i samband med den uppmärksamhet som rådde kring Sune Jonssons bortgång, bland annat i Norrbottens-Kuriren. En av Jonssons många sagespersoner, Eva Pesula från Övre Kukkola i Tornedalen, ringde då tidningen och berättade att Sune Jonsson varit där för första gången 1966 och dokumenterat makarnas nya KR-jordbruk och senare även återvänt för att göra uppföljande arbeten.

Fotografen Anders Alm och kulturjournalisten Marianne Söderberg reste dit för att göra ett reportage och återvände med insikten om behovet av att skapa en lödigare berättelse kring vad som hänt med familjejordbruket sedan dess. Under ett par års tid har de regelbundet besökt familjen och dokumenterat livet och arbetet på gården.

Med stor ödmjukhet inför uppgiften och en stark känsla för berättandets kraft i ord och bild har de tillsammans slagit en bro mellan Jonssons första möte med familjen 1966 och nuet, nästan ett halvt sekel senare, när gården och markerna, en viktig del av det norrländska kulturarvet, fortsatt hålls i hävd av yngste sonen Per och hans familj. Anders Alms och Marianne Söderbergs hängivna och värdefulla dokumentära arbete i Sune Jonssons anda vill vi belöna med 2015 års Sune Jonsson-stipendium.”

Om att leva och bo i norra Sveriges glesbygd i dag 15 februari–26 april 2015

En utställning om att leva och bo i Norrland 2014. Fotografer och skribenter har, med stöd från Postkodlotteriets Kulturstiftelse och Kulturrådet, rest runt i de fyra nordliga länen och samlat berättelser om skaparkraft, överlevnadsstrategier, utsatthet och periferi.

– Det är en utmaning att berätta om Norrlands inland idag. Å ena sidan fantastiska människor och miljöer, kreativa byar och stora möjligheter, å andra sidan nedläggelse, utarmning, avfolkning och vemod. Bägge berättelserna är sanna. Det säger författaren Po Tidholm som är engagerad i ett nytt fotoprojekt vid de fyra nordliga länsmuseerna.

– Det finns bygder som håller ihop och blomstrar i någon mån, och det är populärt att visa upp dem som positiva exempel. Men vi får aldrig glömma vad de egentligen är exempel på: förödande strukturer, urbanisering och centralisering.

Länsmuseerna har valt olika teman för sina dokumentationer. I Jämtland berättas om småskalig ekologisk livsmedelsproduktion som vuxit sig stark. I Västernorrland undersöks Reselebygden, som lockat till sig många företag och barnfamiljer de senaste åren. I Västerbotten beskrivs gruvnäringen som lovar arbeten men hotar rennäring och ekoturism. Från Norrbotten visas nydanande företagsidéer med rötter i plats och tradition samt en uppföljning av det allra första KR-jordbruket i Norrbotten.