På nyårsdagen 2017 avled Bo Johansson, Vilhelmina, en av de tåligaste motståndsmännen mot det norrländska inlandets kräftgång och utarmning, och en av Sune Jonssons tidigaste anförvanter i kampen för det syftet.
De båda stötte tidigt på varann, när Jonsson började dokumentationen av småbruken och kronotorpen med Vilhelmina som bas på 1960-talet. Fotografen kom ständigt där förbi, fick logi och stöd och uppslag, ingen kände de lokala livsödena och smärtpunkterna bättre än Bo Johansson. Jag kan tänka mig att flera av Jonssons märkvärdiga personporträtt tillkommit på direkt tips från vännen Bo Johansson. Genom dennes hustru Katarina, som förestod Vilhelminas museum, hölls kontakten med nybyggarhistorien hela tiden aktuell och öppen.
Det främsta synliga exemplet på herrarnas samsyn och samförstånd är diktsamlingen ”Om sommarn, om hösten, bittida, sent” som Johansson publicerade år 1981 i Jan Bohmans formgivning. Här har Johanssons skarpskurna, dialektalt formade dikter sammanförts med Sune Jonssons hjärtskärande foton av övergivna myrodlingar från Rismyrliden, Baksjöliden och Djupdal tagna 1966 och 1980. Övergivna lador vittnar om en odlardröm.
Det var i höjd med inlandsbanans tillkomst som denna gick som en hetsig feber över trakten. I sjutton dikter av olika längd skildrar Johansson de ”arbetselaka” män som fick några säsonger av häftig skörd, och sen intet mer. ”Med de svikna löftena/ ständigt i minnet/ breder skammens björnmossa ständigt ut sig”, står det i samlingens sista dikt.
Inför att skriva denna text läste jag om Johanssons bok och fann den ännu bättre än jag mindes, ett sannskyldigt litet mästerverk om en gången epok. Och en tydlig överrensstämmelse finns mellan dikten ”Småbrukarsaga” från 1967 och slutorden i Jonssons ”Minnesbok över den svenske bonden” från 1971.
Odlingens män blev grundlurade. Utveckling visade sig förrädiskt vara avveckling. Därom var de båda männen fullkomligt ense, och de skrev så.